Objektivt sett

Här får du ibland se hela bilden, men stundtals oxå läsa mellan raderna:)

As time goes by

Emellanåt kan en känna hur tiden passerar på ett högst påtagligt vis. När ens barn växer upp till exempel. Eller när man på ett eller annat sätt inser att egna erfarenheter är sedan länge passé och numera återfinns oftare på museum än i det dagliga livet. Tidigare ikväll upplevde jag hur delar av det moderna lantbruket bedrivs, och jag upplevde på ganska nära håll eftersom jag numera bor granne med en gård och har en åker tvärs över grusvägen precis utanför mitt hus.

När jag var liten var barnarbete något tillåtet, och mina första intjänade kronor drog jag in på att hoppa runt i ett hölass i en skrinda dragen av en Ferguson grålle. Varje ny skördesäsong innebar en allt hårdare löneförhandling och till slut var jag nog så pass erfaren att jag var uppe i närmare en tia i timmen. Men då närmade sig förmodligen 1970-talet sitt slut och grållen hade förpassats till reservplatsen och kördes av bondmoran. En Volvo BM, förmodligen en BM T 430 kördes av den äldre manliga delen av familjen och sonen, som var lång och stark dirigerade arbetet för de inhyrda drängarna som svingade sina högafflar för att fylla skrindor eller hässjor. 

Idag hässjas det nog förmodligen bara på Skansen, och några höskrindor minns jag inte ens när jag såg sist. När jag är född, 1968.

Tiden går:)

  



Postat 2020-07-23 22:37 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Välputsad konstapel

Den där känslan ni vet, när det kliar någonstans på ryggen; där man inte riktigt når. När man skulle göra nästan vad som helst för att nå ända fram. En del av oss har hittat lösningar på detta irriterande I-landsproblem. Förmodligen inte alla:)

Detta bekymmer är möjligtvis ännu mer irriterande om en råkar vara en ko, häst eller något annat fyrfota fäkreatur.

Dessa kreatur har åtminstone i en del fall givits möjligheter till lindring. I andra fall har de löst problemen på egen...hand(?!?) 

Vid den plats där jag bor, brukar det emellanåt idkas kvällspromenad. Inte alla dagar, men det händer. Ofta följer kameran med. I regel med stativet fäst vid ett Sigma 150 - 500 och därtill med ett Sigma 10 - 20 i ena fickan på regnrocken och Canons original 18 - 55 i den andra. Andra gånger har jag nöjt mig med mobilen.

Det har oxå hänt att jag avstått från bilder tagna med mobilen och istället inväntat bättre tillfällen, eller möjligtvis bara andra ljusförhållanden. Det här är ett sådant. Dock var väl kvällsljuset inte optimalt, eller så var jag en halvtimme, eller möjligtvis en hel månad för sen:)

I en hage, i en liten by strax utanför Grimsås växer det en vildapel. Jag misstänker att den mer än en gång har använts som ryggkliare av fyrfota fäkreatur något större än vanliga bondkatter, (eller för den delen norska skogskatter). Den ser nämligen ganska välanvänd ut. Eller så kanske bara grannen har varit framme med ett ovanligt finkornigt sandpapper. Han är pensionerad träslöjdslärare och kanske har han fått ett återfall. Man vet ju inte så noga, om man inte råkar ha bildbevis:)

Någon förb****d komet har jag då f*n inte sett. Men en blankpolerad vildapel - Det har jag allt hittat, och det är inte så dumt det heller, åtminstone inte om man råkar vara en ko, och i alla fall inte om det kliar någonstans där man inte riktigt kommer åt.

  



Postat 2020-07-15 23:38 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Motvind

Vind. Den kan en uppleva på många olika vis. Den kan dofta, svalka, värma och har många andra både praktiska och finurliga användningsområden. Schasar bort mygg och knott till exempel, eller skvallrar om närliggande restauranger, soptippar, eller utegrillar:) Den är bland mycket annat en så kallad primärenergikälla. Den har alltså inte av människor omvandlats till andra former av energi. Den påtagligaste formen av vind är förmodligen motvind. Med andra ord, den vind som alldeles uppenbart inte vill dit du vill. Drakar lyfter i den påstås det. Förmodligen inte alla drakar:) Men drakar är väl tänkta att vara i rörelse, och har, åtminstone teoretiskt sett en möjlighet att välja. 

De flesta stationära föremål viker sig förr eller senare, alternativt knäcks, brister, eller möjligtvis, jag säger möjligtvis...genererar kraft. Jag skulle vilja hävda att motvind också är en form av upplevelse. En slags psykosomatisk erfarenhet som en emellanåt berikas av och som då kan generera kraft, men som ibland bara får en att känna sig trött, sliten och allmänt eländig. När den mödosamt sammanfogade segelduken hänger i trasor och dånet från hovar hörs på avstånd. Nån mager gubbstrutt på en spattig gammal häst och en tjockis på en åsna envisas med att jaga dig och du fattar inte varför eller lyckas inte få dem att ta reson. Skulle en kanske ha byggt ett vindskydd istället, eller kanske rentav offrat några mödosamt hopsamlade slantar på ett mer robust och kanske inte fullt så vindkänsligt stativ:)



Postat 2020-07-08 01:02 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Ingen brand utan eld

Prometheus sägs ha stulit elden från gudarna och gett den till människorna. Vad jag kan förstå så distribuerade Ivar Kreuger den, åtminstone för en tid. George Eastman bistod väl möjligtvis med att se till att den blev fångad på film. Den något märkliga kopplingen mellan Eastman och Kreuger består väl främst i att jag en gång råkade läsa Eastmans nekrolog vid ett besök på tändsticksmuseet i Jönköping. Av någon anledning har jag inte glömt den, och se där; nu kom det minnet ganska väl till pass.

Den återfanns något längre ner på den sida av JönköpingsPosten som delgav den för staden måhända sorgliga nyheten om Kreugers bortgång. De båda dog med endast ett par dagars mellanrum, båda två av självmord. Prometheus och Kreuger lekte väl möjligtvis med elden i någon form. Prometheus befriades enligt legenden av Herkules, de båda andra hade inte samma tur, trots att de på sätt och vis ändå uträttade storverk, dock utan Herkules hjälp.

Hur en stackars fattig flicka i Odense fick tag i svavelstickorna förtäljer dock inte historien... 

Elden är vacker att se på. Jag kan sitta vid en lägereld i timmar och njuta, både av värmen den ger och skådespelet den bjuder på. En av mänsklighetens främsta bundsförvanter, men trots de många åren i mänsklighetens tjänst inget en bör lämna obevakad, ens för ett ögonblick. En brand är något helt annat... Elden är glupsk och hungern är förtärande. Den här elden fångades dock - Om än bara på bild:)



Postat 2020-06-23 00:18 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Ledighet i bregottfabriken

Till en ihållande ton från bromsskivan på höger bakhjul rullade jag iväg mot de skogsklädda höjderna väster om Åsenhöga. Inga större förhoppningar alltså, om att kunna krypköra sig fram längs vägarna och lyckas smyga sig på några av de lodjur som skådas relativt frekvent i de trakterna. (Där den stora småländska skogsbranden rasade förra sommaren)

Ett par fridfulla övernattningsplatser för den vildmarkssugne resenären i husvagn, tält eller husbil markerades noggrant i mobilen. Men av djurlivet märktes inte mycket. Dock förvarnades det ju i god tid om min stundande ankomst med ett missbelåtet gnisslande från bilens bakre regioner.

Så till dagens fototillfällen: Ett undflyende rådjur, fångad mitt i språnget mellan ett par av skogens stammar, dessvärre blev resultatet ganska skralt, och inte mycket att visa upp. Några svanar som fridfullt seglade, alternativt paddlade fram på Södra Vallsjöns vatten strax nedanför ett par solbelysta klipphällar. Dessa vinddrivna existenser befann sig dock på andra sidan sjön och jag fann det inte mödan värt att montera upp 1500 mm-objektivet just där och just då. En av de tidigare nämnda övernattningsplatserna låg strax bredvid, och förmånen att få välja rätt ljus för fototillfället är glädjande och något jag ser fram emot:) Ett par rovfåglar lekte tafatt mellan gran och talltoppar. Ljus undersida... Kunde det kanske vara fiskgjusar? Den som väntar på något gott:)

En bild som möjligtvis är värd att presentera på fotosidan. Magert resultat i Bregottfabriken:)

  



Postat 2020-06-14 20:56 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera
1 2 3 ... 5 Nästa