Objektivt sett

Om jag hade pengar, jabba dabba dibbi dibbi...

För närvarande ligger Max Tegmarks bok om ett matematiskt universum uppslagen i min säng. Hans sätt att förklara matematik och universum i stort har flera gånger fått mig, en mer eller mindre matematisk analfabet att haja till och bli smått intresserad. Till och med så pass att en viss förståelse sömnigt börjar röra på sig, där bland de matematiska kamrarna någonstans i djupet av de blågrå vindlingarna.

Enligt honom kan vi bara se så långt ut i universum som ljuset har färdats, av den enkla anledningen att ljuset ännu inte nått oss - Bakåt i tiden, mot alltings ursprung. Möjligtvis rör jag till det en aning, så jag ska försöka avstå från fler detaljer kring ämnet. De senaste dagarna har jag på avstånd studerat forntidens representanter. Flygande ättlingar till dinosaurerna. Inte särskilt svårt alls att känna tidens tyngd när man står där i mosskanten en disig vårmorgon och hör tranor och korpar på avstånd.

Jag ser dagligen rapporter om tranornas ökande antal, och jag har faktiskt sett dem sträcka förbi emellanåt såväl som enstaka fåglar här och där. Igår gav jag mig iväg för att finna dem, och de fanns redan på plats, ett par, vid en ekbacke strax utanför Nissafors där jag studerat dem tidigare. Ett par bilder blev det, inget märkvärdigt, men rätt okej foton, sett till vilken kapacitet mitt objektiv har, ett Sigma 150-500 mm. 1:5-6,3 APO HSM som förmodligen redan sett sina bästa dagar, även om det har gett mig många både vackra och minnesvärda bilder. Dessvärre för dagen inga flygbilder, då jag dels av bekvämlighet satt kvar i bilen, och dels för att jag inte ville störa, eller skrämma iväg dem. De båda tranorna flög senare, och hade jag bara varit till fots kunde jag nog fått ett par skapliga take-off bilder, men det blir säkert fler tillfällen:)

Idag fångade jag trist nog inga örnar på bild vid Store mosse. Jag hade dessvärre inget örngott med mig och, ja - Som man bäddar får man ligga heter det ju. En ensam blåmes på nära håll lyckades oxå lura mig, det bidde bara stolpen kvar alldeles tom, när han med kaxig uppsyn vindsnabbt gav sig i kast med de talgoxar som vågat sig på att rubba hans cirklar, eller vad det nu är som talgoxar gör för att reta gallfeber på blåmesarna.

En ensam korp behagade till slut slå sig ner i en talltopp på retfullt långt avstånd. En lyckokorp snarare än motsatsen:) Förmodligen närmare trehundra meter bort än tvåhundra. Än en gång kände jag mig begränsad av mitt objektiv. Kraftfullt, javisst - Men bildkvaliteten är som sagt inte den bästa, åtminstone inte vid full zoom (500 mm) och bilden vill gärna bli en aning diffus, alldeles oavsett hur noggrann jag är med skärpan. Ett par retfulla dammkorn eller vad det nu än är som berikar objektivets inre liv får emellanåt redigeras bort, ifall bilden i övrigt är av högre klass än vanligt. Det är med en aning bitter smak i munnen jag tvingas konstatera att jag förmodligen hade kunnat åstadkomma bättre, eller åtminstone skarpare resultat med aningen vassare redskap och därmed bättre förutsättningar i min fotografiska "verktygslåda" 

2020-03-17 13:48   gunte

Verkligen en underhållande text, både innehåll och sätter du skriver på.
Och bilderna blev ju helt ok som du skriver..Känsla av vildmark även om vissa moderna inslag syns..
Med vänlig hälsning/Gunte..

Svar från Morgan Åvitsland 2020-03-17 15:58

Hej Gunte, och stort tack!
Det gläder mig att du har funnit en stunds underhållning av det. På något vis är det väl alltid en känsla av bonus när man med skapandet kan glädja någon annan. Det får en att le lite grann och känna sig ännu lite mer nöjd över att finnas till.
Ha det bra Gunte!
M.v.h.
//Morgan

2020-03-17 14:44   Vibybo

Tror själv matematik är något som upptäcks och ofta inte konstrueras.
Visst kan saker alltid bli bättre, men å andra sidan är det bra att vara förnöjd också.
Gillar bilderna!

Svar från Morgan Åvitsland 2020-03-17 16:16

Hej Stefan och stort tack!
Trist nog stör det mig lite grann att inte vara förnöjd. Tycker inte om att känna mig ogin eller missnöjd med livets lott. Men just när det gäller att känna sig begränsad av det man själv har svårt att påverka, som till exempel tekniska prestanda (eller för den delen en bostadskö) så kan det ibland kännas tungt att bära:)

Ja, en upptäckt eller något slags sätt att dekonstruera, och för den delen rekonstruera en tillvaro ligger nog nära till hands. Kan inte låta bli att tänka på Fibonacci och hans talserie, och det vackra som följer just det mönstret i naturen, bara för att ta ett exempel.

Men jag är helt överens med dig. "Saker kan alltid bli bättre, men det är bra att vara förnöjd"

Ha det bra Stefan!
M.v.h.
//Morgan